Mitt första misslyckande på länge

När man som jag, bakat i snart 20 år, är det lite knepigt när man misslyckas. Det blir som en sorg som behöver bearbetas, ilska och frustration riktas åt alla håll för det är svårt att acceptera att man ska ha misslyckats med något man gjort 100 gånger.

Sambon tjatar alltid om att jag ska baka och 1 maj var det Budapestbakelsens dag och jag skulle baka, ja, Budapestbakelser. Budapestbakelser är lätt, så länge man lyckas med nötmarängbotten så är resten rätt lätt. Grädde ska vispas och läggas på botten tillsammans med bär (ja, jag vet, det ska vara mandariner men jag gillar bär, framförallt hallon, bättre), sen ska allt rulltårtsrullas och choklad ska ringlas över. Bam, klar!

Den här gången kom jag inte ens till vispandet av grädden. Så fort jag hade spritsat ut nötmarängsmeten såg jag att någonting var lite tokigt men jag körde in den i ugnen ändå. Och ja, den sjönk ihop och blev platt som en pannkaka.

Och jag skäms lite här men jag skällde på min partner… (Egenansvar? Pfft) Vi har en treåring och inför bakandet hade bett om att hen skulle hålla barnet borta från köket. Gissa vem som kommer in i köket stup i kvarten och ska ner med nävarna i diverse bunkar och rota i knivlådan? Jodå, det var barnet och jag tappade fokus rätt hårt. Visst att Budapestbakelser är gott men på bekostnad av ett besök på akuten så känns det inte värt det… Så jag slarvade med vissa steg, som måtta ordentligt, låta marängen ta tid att bli stabil, slängde ner nötblandningen och utspritsningen tog alldeles för lång tid.

Misslyckandet var egentligen sorgligt uppenbart och helt mitt eget fel (med lite hjälp av kiddon). Så jag fick be om ursäkt och åka och handla Budapestbakelser på ICA. Jag ser det som en lärdom om att nästa gång ska jag baka utan barn och partner hemma.